DAIMLER
Jag trampade envist på, och runt nästa krök kunde jag skymta
stallets röda byggnad. Det var en varm dag, inte ett moln på himlen och en
härlig dag då man bara ville vara i stallet. Det var sjätte juni-tävlingarna och
jag skulle dit och fota. För en gångs skull var inte jag med och tävla. Jag
slapp att vara nervös för att man inte kunde programmet eller att man glömde
bort banan, du vet som man brukar vara när det är
tävling.Ponnyhoppning stod först på schemat, B-ponnyerna först! Daimler
var nöjd och glad när han fick galoppera ärevarv med en gul rosett fäst i
pannbanden, som fladdrande i vinden.
Klasserna fortsatte och dagen började närma sig sitt slut, bara
ponnydressyren var kvar. Jag satt och räknade protokoll i omklädningsrummet när
Linnea W kom in. Jag hade bara några få protokoll kvar tills klassen var slut.
När Linnea sa nått lyssnade jag inte riktigt men när hon sa den igen lyssnade
jag upp och kunde nästan inte uppfatta vad hon sa.
- Daimler ska flytta, han ska inte vara kvar här längre, sa hon med en lessen ton och
hennes blick var riktad mot mig. Orden som jag knappt lyssnade till förut blev på några sekunder
en mardröm. Världen stannade upp och det blev svart för ögonen en liten stund.
Jag kände tårarna trycka bakom ögonlocken och dem började sakta att rinna ner
för mina kinder. - Han kommer att få det mycket bättre där, än var han har det här.
Jag visste att hennes ord var sanna, att han skulle få det
mycket bättre någon annanstans, men det var ändå så hemskt det kan bli.