Vi sitter på djur som pratar ett helt annat språk. Ett ända misstag och du kan riskera ditt liv. Det coolaste är att när vi ramlar från högre än en meter av så reser vi på oss igen, borstar bort smutsen och hoppar upp igen för att prova samma sak igen. Hur många fotbollsspelare har vi sett som "ramlar" och börjar grina direkt och vill gå ut från planen, för många. Medan en ryttare brakar in i ett hinder, reser sig och ser om hästen mår bra.
Det är den ända sporten där man har ett starkband mellan sin lagkamrat, det är den ända sporten där två måste jobba som en, den ända sporten där de inte är medalljen som räknas utan att du och hästen utförde något så bra tillsammans.
För oss är det inte tävlingsresultaten som räknas, när domaren blåser i visselpipan, när klockan börjar ticka, när startboxarna öppnas, så går det inte alltid bra, vad resultaten säger eller vad experterna tycker det spelar ingen roll. Inne på banan är det bara jag och hästen och det är den härligaste känslan någonsin. När hästen dansar under dig, gör en perfekt ökad, går i perfekt form, bär dig i den snävaste svängen eller springer såfort den bara orkar så känns allt helt perfekt. Det finns motgångar också, men utan motgånger så finns det inga framgånger och man kan bara bli bättre.
Vi lever i fara hela tiden, medan en gymnast bryter benen, en atlet sträcker musklerna och dansare skadar sina fötter så kan vi ryttare bli sparkade, bitna och avkastade. Ändå är vi i stallet varje dag med smuts under naglarna, torv i skorna, hö i håret och smuts på kläderna. Vi brinner för de vi gör och det är inte en sport för oss, utan en livsstil som vi har valt för en enda anledning.