Igår skrev jag ju om ridsporten, nu hade jag tänkt skriva om grunden till ridsporten, utan dom så skulle det inte vara någon sport. Hästar såklart. Hästarna som vi tog in från de vilda för måååånga år sedan. Hästarna våran bästavänn, våran soulmate, våran livsglädje. Men finns det något rätt eller fel med hur vi rider dom? Är det fel att vi rider dom med sadel och träns? Är det fel att vi säger till dom med spö och sporrar? Efter att man har sett filmen så blir man helt snurrig. Vi har lärt oss allt det här se vi började med ridning när vi var små barn. Som jag tycker så är det inte helt fel som vi rider. Om det var helt fel så skulle inte hästarna samarbeta med oss. Men dock så finns det en gräns från harmoni och stretande. Men ser tydligt på hästens ögon och öronspel och de inte trivs, om man rider dom med fel bett, om hästen har ont i ryggen. En riktig hästmänniska känner direkt när ens häst inte mår bra, hästen kanske tjurar den dagen och sparkar och verkar inte alls vara sig själv. Istället för att köra in sporrarna i hästens sidor och smälla till med spöt så kliver man av hästen och kollar så allt är okej. Antingen så har hästen en dålig dag, då går vi in med hästen, eller tar en uteritt och försöker igen nästa dag. Alla har dåliga dagar.
Men när man ser filmen och ser hur nöjda hästarna är som går utan bett och sadel, hur glada dom är med att få gå i stora hagar och leka med sin ägare. Att få se lyckan i deras ögon slår allt. Det gör ont att se en häst som inte trivs. Men nu säger jag inte att hästen inte ska ridas som vi rider dom, sålänge de får komma ut i en härlig hage, får varierande ridning och en ägare som förstår sig på sin häst så lever ju hästen hur bra som helst.
Det är därför jag inte tycker så jätte mycket om ridskolor. När man ser någon som sliter och drar i stackars ponnyn som inte fattar någonting. Ponnyn som faktiskt har tallang och skulle kunna nå hur långt som helst med en liten egen ryttare som skulle ta så bra hand om ponnyn. Det kan göra riktigt ont ibland att se.
Något som gör mig lycklig är när vi får se våra ponnyer från djrk springa fria ut i sommarhagen, utan sadel, utan träns, bara världens härligaste och största hage framför sig. Bort från alla människor, och bara få vara hästar. Då blir jag helt överlycklig.
Hästar är det finaste som finns. En bästavän, en soulmate, än vän för livet. Vi ska ta vara på dom och göra allt för att dom är glada. När jag blir stor så vill jag ha hagar som djrks ponnyers sommarhage. Där ska mina hästar få gå och jag skulle rida dom, göra horsemanship med dom och låta dom vara hästar. För de är viktigast av allt är att hästar är inte tävlingsmaskiner. De är djur som har sina behov. De behöver rulla sig i hagen, de behöver få beta och få en fin liten gräsmage, de behöver få leka och socialisera och hästarna tycker det är kul ju att få jobba också. De flesta hästarna älskar att visa sig på tävlingsbanorna, dom hästarna som gör det har också ett väldigt bra liv hemma. Man kan se det mesta i hästens ögon, om de är glada, ledsna, trötta, lyckliga. Och det bästa med hästarna är att om man blir bästavän med dom, så har man en vän för livet.